Luna

I kväll kom jag plötsligt att tänka på Luna; Labradortiken som botade min hundrädsla.
Det är nämligen så att jag varit fruktansvärt hundrädd under hela min uppväxt. Varför vet jag inte... det är ingen hund som har attakerat mig eller så. Men det går jag inte in djupare på nu.
Jag träffade då Luna en sommar för några år sedan, hos mormor och morfar. Vi var ute på gården, och hon kom plötsligt och hälsade på (hon ägdes av deras grannar).
Min vana trogen, på grund av rädslan, gick jag upp på altanen och gömde mig. Men så upptäckte jag att hon faktiskt var väldigt snäll. Hon kom inte rusande för att hälsa, som andra hundar brukar göra, utan var väldigt lugn. Och så här i efterhand kan jag aldrig förstå hur jag kunde vara rädd för henne. Det var världens snällaste hund, och precis vad jag behövde för att komma över min rädsla. Visst hade jag träffat väldigt snälla hundar tidigare i mitt liv, men ingen som gick upp mot Luna!
Det gick till och med så pass bra att jag, våren 2006, gjorde en 7 veckors praktik på ett hunddagis här i Piteå. Där gick jag ut med alla möjliga raser, till och med schäfrar... Eftersom det är så stora och kraftiga hundar så har de varit en av de svåraste rädslorna att komma över. Men det gick bra, och allt tack vare en oerhört snäll och vänlig ljus labrador...
Utan Luna hade jag inte haft Lucky nu. Hundägarlivet är härligt och man kommer sig ut mycket oftare än när man är utan hund.
Anledningen till att jag skriver om Luna i dåtid är att hon, tråkigt nog, dog i somras. Hon var väldigt dålig och det var bättre för henne att få "gå vidare". Men det känns ändå tråkigt. Ibland saknar jag henne väldigt mycket. Som när vi kommer till mormor och morfar, och hon inte kommer springandes. Ingen som sitter och väntar ihärdigt ifall någon skulle räcka henne en bit mat...

R.I.P Luna